Från folkskola till grundskola 1842-1962
Folkundervisningen i Sverige inleddes inte med folkskolestadgan 1842. Att undervisa befolkningen hade startat långt tidigare med kyrkans hemundervisning – ett system som hade sina rötter i 1600-talets lutherska ortodoxi. I lutherdomen fanns nämligen en tanke om att varje troende skulle ”med egna ögon” kunna se och tyda Guds ord genom att läsa katekesen, postillan, bibeln eller psalmboken. Varje familjefar skulle ansvara för att hushållets medlemmar lärde sig läsa kyrkans texter. Detta var upprinnelsen till en tidig läskunnighet i vår del av världen.
Läskunnigheten kontrollerades med husförhör varje år och ett snillrikt betygssystem användes för att ge stadga åt systemet och påvisa förbättringar. Både läskunskap och läsförståelse ingick i förhöret och betygsattes. Konfirmationsläsningen var en slags ”examen” i detta system och första nattvarden blev också den unga människans inträdesbiljett till vuxenvärlden, ett slags tidigt medborgarskap i kyrkans hägn. Utan godkänt konfirmationsförhör fick man svårigheter att gifta sig och bilda familj som vuxen längre fram.
Det fanns en meningsskapande pedagogisk tanke i själva didaktiken i kyrkans hemundervisning. Församlingsborna skulle förstå innebörden i förkunnelsen, inte bara rabbla ett hokus-pokus av latinska ramsor som under den katolska tiden. Kunskapen skulle gå på djupet och leda till ett kristet handlande i vardagen i enlighet med kyrkans läror om hustavlans värld – en slags ideologisk karta som visade hur olika delar av samhället hängde ihop genom att det världsliga och det religiösa delade på makten.
Det fanns också andra undervisningsformer före folkskolestadgan i mer reguljära skolor - enklare barnskolor på landsbygden där föräldrar gick ihop om att anställa en skolmäster eller skolmoster. Det kunde också vara stadsskolor som borgerskapet bekostade för sina barn, tidiga bruksskolor eller skolor på godsen, fattigskolor, sockenskolor, ambulerande skolor, småbarnsskolor, växelundervisningsskolor eller pedagogier. Vid vissa av dessa kunde undervisningen få ett mer nyttobetonat inslag av skrivning och räkning, men motståndet mot världsliga ämnen var i regel stort. Det var fostran in i en kyrklig enhetskultur och läsningen fram till nattvarden som var det centrala. Men systemet höll på att urgröpas av stora samhälleliga förändringar vid 1800-talets början vilket urholkade kraften i hustavlans värld. Systemet behövde kompletteras och rustas upp.
År 1839 - tre år innan själva folkskolestadgan antogs vid riksdagen gjordes en enkät via stiftens konsistorier om hur många församlingar i Sverige som hade lärare i fasta eller ambulerande skolor. Nästan hälften av landets drygt tvåtusen församlingar hade någon form av skola och cirka hälften av dessa drevs med hjälp av ambulerande lärare. Tvärtom vad många tror var sålunda den nya folkskolestadgan med sina krav på minst en folkskola i varje socken mer en slags bekräftelse på en process som redan startat än en totalt ny uppfinning. Det nya var att staten nu tog ett fastare grepp om folkundervisningen genom att bygga upp en särskild institution för folkundervisning – folkskolan – vid sidan av kyrkans undervisningstradition. På sikt skulle folkskolan ersätta det kyrkliga systemet även om det inte från början var fråga om ett tydligt brott. De nya folkskolorna i socknarna byggdes i närheten av kyrkorna och församlingens kyrkoherde var skolans ”chef” - både ordförande i skolstyrelsen och skolledare i samma person. Detta förhållande fortsatte ända fram till början av 1900-talet när andra slags skolledare blev vanliga, överlärare, förste lärare eller rektorer. Under många årtionden levde kyrkan och folkskolan i en nära symbios och formellt skiljdes de båda inte åt förrän på 1930-talet när skolfrågorna helt togs över av staten och kommunen.
Varför behövdes en folkskola?
En tvistefråga inom utbildningshistorisk forskning har varit varför folkundervisningen institutionaliserades i form av regelrätta skolor under 1800-talets första hälft. Vad var det som hade hänt som motiverade en sådan omvälvande förändring i barnens och familjernas liv? Frågan har många svar. Det är framför allt tre återkommande huvudmotiv som den skolhistoriska diskussionen brukar se som orsaker till folkundervisningens förändring. En tradition menar att vi fick skolor därför att vårt samhälle hade förändrats tekniskt och konstitutionellt och krävde bättre folkbildning för att komma i takt, i balans. Sverige behövde en sorts kulturell ansiktslyftning.
Denna forskningsgren ser skolans förhållande till samhällsutvecklingen ur ett perspektiv där ökade kunskapsbehov var det som ytterst orsakade folkskolefrågans lösning, även om många av dessa forskare också har betonat att problemen med det växande proletariatet i mitten av 1800-talet bidrog till att Sverige fick en folkskolestadga 1842. Massutbildningen ses som ett tecken på samhällets begynnande demokratisering och den liberala ideologins framgång över de konservativa grupperna som ville hålla bildningen borta från de lägre samhällsskikten. Med den obligatoriska skolan blev läs- och skrivkunnighet en tillgång för alla och detta gav människorna ett rikare liv och större chanser att hävda sina medborgerliga rättigheter. Att skolan ger kunskaper som skall motsvara och tillfredsställa samhällets och individens ökade kunskapsbehov brukar kallas för skolans kvalificerande funktion.
Den andra historieskrivningen om folkskolan lägger större vikt vid att koppla samman folkskolefrågan med den sociala och kulturella reproduktionsprocessen och härleder skolan ur en mer konkret social verklighet, nämligen befolkningsökningen och proletariseringen i Sverige i samband med den agrara revolutionen under 1800-talets första hälft. Mellan 1810 och 1850 steg folkmängden i landet från 2,4 till 3,5 miljoner. Skolans tillkomst kan därför ses som en social försäkringsåtgärd för att komma tillrätta med problemen med de många fattiga på landsbygden, den grupp som av samtiden kallades ”den farliga underklassen”. Denna typ av forskning betonar att andra faktorer och funktioner är inbyggda i samhällets skolsystem. Utbildning är inte bara kvalificering utan också ett slags manipulering där en elit i samhället lär människor i lägre samhällsskikt att handla och tänka på ett bestämt sätt. Skolan blir då en maktapparat för social och politisk kontroll och nyckeln till kunskaperna är först och främst relaterade till makt och privilegier. Utbildningssystemen legitimerar den existerande sociala ordningen. Detta brukar kallas för skolans kontrollerande, reproducerande och ideologiska funktion.
Ett tredje sätt att förklara folkskolans och skolväsendets uppkomst är att förklara det med utgångspunkt i politiska termer. Denna forskningstradition menar att folkskolans etablering var ett led i en statsformeringsprocess. Utbildningssystemet togs i statens och nationsbyggandets tjänst. Barn måste fostras att bli medborgare i staten och förstå sina skyldigheter gentemot nationen och göras ”utbildningsbara”. Starka band skulle etableras mellan individen och staten genom en mer enhetlig och medveten undervisning. Den statliga folkskolan (som till en början styrdes kommunalt men på order av staten genom en strid ström av stadgor) var en genomgripande förändringsfaktor som fick stark symbolisk och diskursiv betydelse.
Med den offentliga skolan uppstod ett nytt byråkratiskt ”språk” som i sin tur ledde till nya kategoriseringar och begrepp som inte hade funnits tidigare på landsbygden. Människor började delas in och definieras i förhållande till varandra inom den nya institutionen – lärare/elever, föräldrar/skolbarn, skolråd/lärarkår, valförsamlingar/valda, vanartiga/skötsamma, ogiltig frånvaro/giltig frånvaro, minimikurser/maximikurser, fritid/skoltid, lat/flitig, tredskande föräldrar/lojala föräldrar – begrepp som bidrog till att skilja ut och normalisera ett visst beteende. Att reglera och ordna upp, nivågruppera och kontrollera var skolbyråkratins kännetecken och nya auktoritetsmönster skapades på så sätt genom skoletableringen i bondesamhället. Att språket blev normaliserande visas av att det blev det "skötsamma" som segrade. Med tiden kom allt fler barn att gå i skolan och allt färre föräldrar var tredskande, dvs vägrade skicka barnen till skolan.
De flesta forskare ser att det finns flera funktioner som samtidigt uppfylldes i 1800-talets folkskola, att den både banade vägen för samhällets demokratisering och folkrörelsernas snabba utveckling. "Träningen av grundläggande färdigheter i läsning, skrivning och räkning bar på en potential till förändring av massornas villkor", menar till exempel pedagogen Tomas Englund. Men samtidigt blev skolan ett missionsfält för kyrkan, statsbyråkratin, och nationalismen.
Varje samhälle skapar på olika sätt förutsättningar för sin fortsatta existens genom att föra över en generations samlade kunskaper, traditioner, politiska institutioner, klass- och könsförhållanden, världsbild och religion till nästa generation. Denna reproduktionsprocess är i synnerhet i förändringssituationer en ständig källa till konflikter. Det finns alltid många olika viljor som strider om vad som är barnets bästa, vad barn behöver lära sig och hur de skall uppfostras. Därför är skolpolitiken ständigt omdebatterad och beslut om skolan, dess funktion och innehåll blir oftast kompromisser mellan olika ideologiska grupperingar och diskurser.
Stadgan 1842 och första perioden fram till 1878
Den 18 juni 1842 utfärdades Kongl Maj:ts Nådiga Stadga angående Folkundervisningen i Riket. Den fastställde både församlingens och barnens skyldigheter och statens åtagande vad gällde lärarnas utbildning. Historikern Gunnar Richardson har sammanfattat stadgans viktigaste punkter i den jubileumsskrift som publicerades när folkskolan fyllde 150 år. Här följer några av dessa:
• I varje stadsförsamling och i varje socken på landet skall finnas minst en skola med en utbildad lärare. Skolan bör helst vara fast.
• Skolans ledning skall bestå av en skolstyrelse med kyrkoherden som ordförande
• Varje lärare som är examinerad äger rätt att erhålla lön värd minst 16 tunnor spannmål, bostad med bränsle, samt sommarbete och vinterfoder för en ko.
• I alla stiftstäder och i Stockholm inrättas med statliga medel lärarseminarier, underställda domkapitlens ledning. Statliga stipendier kan utgå till behövande elever.
• För att bli antagen till folkskollärare krävs av den sökande gudsfruktan och sedlig vandel och att han avlagt lärarexamen. Vissa lärare skall kunna vaccinera och åderlåta.
• De ämnen som skall ingå är läsning, skrivning, räkning, kristendomskunskap och biblisk historia, geografi, historia, naturkunskap, gymnastik och sång. För fattiga och svagbegåvade kunde en minimikurs med färre ämnen gälla. Skolstyrelsen fick bestämma skillnaden i kunskapskrav mellan pojkar och flickor.
• Barn som undervisas hemma har skyldighet att infinna sig i skolan och examineras.
Den nya folkskolestadgan var egentligen en omvälvande händelse. Församlingarna hade nu skyldighet att erbjuda alla barn undervisning och föräldrar måste släppa en del av ansvaret för sina barns fostran och överlämna detta till en ny ”professionell” yrkeskår, lärarna, speciella barnfostrare utsedda av samhället. Församlingsborna måste också bidra med skatter till den nya institutionen vilket ofta stötte på motstånd.
Barn som grupp, som kategori, trädde nu fram i historien och avskildes tydligare från de vuxna och en speciell barnkultur utvecklades genom skolan. Särskilda hus för barn måste byggas, lärare utbildas och speciella läseböcker och läromedel för barn publiceras. En ny form av disciplinering tog vid: tids- och rumskontrollen ökade, ämnesscheman skrevs, klassrummet blev det nya rummet för disciplinering där barn tågade in och ut på raka led, skolklockor ringde och markerade skoltid och fritid. Ordning, förhör och betyg blev viktiga honnörsord i den nya institutionen. Barnens världsbild skulle öppnas med nya medborgarämnen som geografi, historia och gymnastik, men fortfarande stod skolan under sträng kyrklig och formell ledning. Betoningen på kristendomskunskap och katekesläsning var framträdande den första perioden. En forskare har till och med kallat den tidiga folkskolan för ”en moralskola för underklassen”.
De första skolor som inrättades hade länge en flytande form och måste anpassas efter de svårigheter som hopade sig i ett fattigt bondeland som Sverige i mitten av 1800-talet. Det var inte lätt att få igång det nya systemet. Många föräldrar ville inte skicka sina barn till skolan eftersom de behövde barnens arbetskraft på gården. Det var inte lätt få fram examinerade lärare och många skolor måste göras ambulerande på grund av de långa avstånden mellan byarna. Till att börja med var skolan detsamma som en enda klass med barn i olika åldrar samlade under en enda lärare. I längden var inte denna lösning tillfredsställande och en mer differentierad skola med olika nivåer, stadier och klasser måste skapas. För ett sådant ingrepp krävdes mer statlig inblandning och kontroll.
Redan från början präglades alltså folkskolan av intressemotsättningar i samtiden mellan dess företrädare, föräldrar och representanter för olika politiska riktningar. Den fick också dras med stora genomförandeproblem och legitimitetsproblem. Hur skulle detta lösas?
Folkskolans kris och införandet av småskolan och mindre folkskolan
Den första folkskolestadgans föreskrifter var vagt formulerade och den innehöll många kryphål som gjorde att barnens skolgång varierade både mellan och inom församlingarna. Den minimikurs som i första hand var avsedd för fattiga barn och barn med bristande fattningsförmåga blev den mest vanligt förekommande. Vid 1856-58 års riksdag stod det klart för Sveriges riksdagsmän att folkskolestadgan höll på att bli ett misslyckande. Något måste göras för att rädda folkskolan ur dess kris. Det gick inte att lämna självbestämmanderätt till de lokala skolråden, staten måste ta ett hårdare grepp. Den tillfälliga lösningen blev dock en annan för att råda bot krisen.
Det stora namnet för dagen i ständernas krisdebatter om skolans kris var greven och samhällsreformatorn Torsten Rudenschöld. Denne hade genom egna skolexperiment på Läckö slott fått erfarenhet av hur man kunde få det hela att fungera och han hade vunnit erkänsla i skoletablissemanget. Hans nya plan var att försöka överbrygga motsättningarna mellan det gamla hemundervisningssystemet och folkskolesystemet. Han föreslog därför en ny sorts skola: småskolan (eller roteskolan) som fick stort genomslag i detta läge.
Småskolor i Rudenschölds tappning var inte i första hand tänkta för små barn som man lätt kan tro utan var just små skolor som inte nödvändigtvis krävde egna skolhus utan kunde förläggas i enklare lokaler, i någons hem, i bönhuset eller prästgården. Det viktigaste var att de skulle ligga i närheten av barnens hem och ansvaret för skolan återigen knytas närmare hemmen. Och de måste bli billiga för att godkännas ute på landsbygden. Alla lärarkrafter som bygden kunde frambringa skulle därför mobiliseras till att bli lärare i dessa småskolor – gärna ungdomar mellan 15-20 år - ”tjänliga personer inom församlingen, i skicklighet och i sedlighet pålitligaste lärjungar” eller också de som Rudenschöld kallade folkpedagogerna, de gamla skolmostrarna och skolmästarna. Han hade inte mycket till övers för växelundervisningen som pedagogisk metod som han menade var mekanisk och inte gav några riktiga insikter eller någon förståndsutveckling hos barnen. Hans skolprogram hade alltså en didaktisk poäng som var tilltalande för samtiden därför att den var både pedagogisk och billig.
Rudenschölds skolprogram fick snabbt gehör hos dem som skulle bekosta och politiskt ta ansvar för folkskolan. Det krävde inte särskilda skolhus och inte examinerade lärare. På 1850-talet infördes småskolor och så kallade mindre folkskolor, en slags glesbygdsfolkskola som längre fram fick fastare former. I en förordning 1858 kungjordes att småskolor för det första förberedande kunskapsmåttet kunde inrättas överallt i landet oberoende av avstånd till folkskolan. Detta var statens svar på ett akut problem i ett fattigt lands skolväsende. Det gällde att få skolan accepterad. Med lokala, oexaminerade och billiga lärare från allmogens egna led skulle motståndet mot skolan brytas och större legitimitet vinnas för skolsystemet som helhet.
Genom de nya skolformerna fick kvinnorna tillträde som lärare till det allmänna skolväsendet. Det var kvinnor som ansågs utgöra den allra billigaste arbetskraften och det var de som alltmer övertog undervisningen i småskolan även om det från början också fanns manliga småskollärare. Lönerna sattes så låga att inga män ville stanna kvar inom yrket och tendensen blev tydligare ju längre fram i tiden vi kommer, statens representanter ville göra yrket till ett kvinnligt yrke: ”Om manlige lärare skulle användas i alla småskolor, skulle kostnaderna uppgå till enorma summor” menade riksdagsmannen P A Siljeström, en av de ivrigaste förkämparna för kvinnliga lärare både i småskolan och i folkskolan. År 1867 heter det i ett utskottsutlåtande att ”handhafvandet av undervisningen i småskolan bättre egnar sig för qvinnor än för män”. Man kunde säga att det var kvinnorna som med sina lägre löneanspråk skulle rädda folkskolan ur dess första kris.
Det rudenschöldska skolprogrammet kan tyckas vara en återgång till ett äldre system, men allteftersom utvecklades dessa skolformer till att bli två olika slags skolstadier, där småskolan gjordes till ett underställt stadium för de små barnens första läsinlärning. Det underlättade undervisningen för den egentliga folkskolan som på det sättet fick en mer enhetlig kunskapsnivå hos folkskolebarnen. Genom denna lösning fick vi också två olika slags lärarkollektiv inom folkskolan: folkskollärare och småskollärare.
Staten tog med dessa reformer ett allt fastare grepp om folkskolan. Från och med 1864 tillsattes en ny statlig myndighet, folkskoleinspektionen, med särskilda inspektörer som skulle besöka skolorna med jämna mellanrum och skriva rapporter till staten, det vill säga till ecklesiastikdepartementet, om hur församlingarna skötte sitt skoluppdrag. Denna institution fick stor betydelse för folkskolans uppstramning och vidare utveckling. Den första normalplanen (kan jämföras med dagens läroplan) kom 1878. Med den fästes en organisatorisk differentiering på pränt. Skolan indelades i en småskola med två klasser och en folkskola med fyra klasser. Från och med detta år blev det också obligatoriskt för kommunerna att anställa småskollärarinnor som hade fått utbildning vid särskilda seminarier, annars utgick inte statsbidrag. Ett stort antal småskollärarinneseminarier växte fram i Sverige, för det mesta organiserade via landstingen. De outbildade skolmostrarnas tid var definitivt förbi.
Från 1860-talet härrör också statsbidragen till folkskolan som allteftersom kom att styra och standardisera skolan så att den blev mer enhetlig över hela Sverige. Genom att statsbidragen var villkorade och öronmärkta för särskilda ändamål måste kommunerna leva upp till en viss standard för att komma i åtnjutande av dem, vilket skyndade på utvecklingen.
