Lärarutbildning i historisk belysning
Ett mångfasetterat fält
Att utbildas till lärare innebär att bli delaktig i en specifik kultur. De läroanstalter som utbildar lärare bidrar till att forma uppfattningar och idéer om den meningsfulla kunskapen, det normala och det avvikande barnet, den goda skolan och den goda läraren. I mångt och mycket är det också i texter för lärares utbildning som föreställningar om skola och pedagogiskt arbete formuleras. I Sveriges första stadga för folkundervisning 1842 är det sålunda genom att beskriva vad läraren förväntades kunna och veta och hur han borde vara som skolans innehåll och bärande ideal – skolans etos – indirekt uttrycks.
I dagens utbildning av lärare möts olika spår. En historisk skiljelinje går mellan de lärarutbildningar som skedde i statsmaktens regi och de som tog form på initiativ av enskilda entreprenörer eller organisationer. Lärarutbildningarnas historia speglar spänningsfältet mellan offentligt och privat i skola och samhälle. Dagens utbildning av lärare har rötter i universitetens bildningstradition och i kyrkans religionsundervisning men också i kulturer som formats av 1800-talets pionjärer i barnträdgårdar, folkundervisning, läroverk, flickskolor, vård och yrkesundervisning samt i akademier och skolor för de sköna konsterna, för kroppens fostran och handens arbete.
Flera av traditionerna har varit starkt kvinnodominerade och utgör bidrag i kvinnors vägar att erövra plats i det offentliga. Andra lärarutbildningstraditioner har dominerats av män. Frågan om kön/genus, liksom frågan om olika samhällsklassers tillgång till fortsatta studier, berör i hög grad lärarnas och deras utbildningars historia. Det gör också frågan om relationen mellan skolans praktiska, teoretiska och estetiska ämnen liksom relationen mellan förskola och skola. Den här korta artikeln kan endast ge en begränsad introduktion till ett synnerligen omfattande och rikt förgrenat område i utbildningens historia. Den intresserade hänvisas till litteraturlistan för fortsatt läsning om de mångfasetterade utbildningstraditioner som ofta rätt och slätt benämns “lärarutbildningen”.
Att skolas till lärare – särskilda utbildningar tar form
Folkskolan och dess lärare
Det var under 1800-talet som särskilda skolor eller kurser för blivande lärare började inrättas, och det var då statsmakten allt tydligare började reglera utbildningen av skolans lärare. Lärarutbildning blev ett steg på vägen mot en samlad styrning och ledning av skola och folkundervisning. Lärdomsskola och folkundervisning hade tagit form efter skilda spår och det kom också att gälla utbildningarna för lärare i läroverk och i folkskola.
1842 års stadga för folkundervisningen ägnade en av fjorton paragrafer åt utbildningen av lärare för folkskolan. Här stipuleras att såväl i huvudstaden som i varje stiftsstad bör domkapitlet bereda “tillfälle för dem, som wilja egna sig åt folk-lärare-kallet, att i ett seminarium erhålla underwisning och öfning i de till detta kall hörande ämnen.” (SFS 1842:19, § 5). Redan 1830 hade emellertid Sällskapet för växelundervisningens befrämjande inrättat en så kallad normalskola i Stockholm med tillhörande seminarium, där lärare fick praktisk utbildning. Detta seminarium övertogs senare av staten och omvandlades till Folkskoleseminariet i Stockholm. I och med tillkomsten av seminarierna, och stadgans bestämmelse att läraren helst borde vara examinerad, tilldelades också folkskolans lärarkår en särskild legitimitet. Samtidigt åtskildes utbildningen av folkskolans lärare från andra utbildningsinstitutioner som läroverk och universitet. Grunden hade lagts för uppkomsten av en ny yrkeskategori – folkskolläraren.
Tillkomsten av folkskolan och dess statliga lärarutbildning kan förstås i skärningspunkten mellan en stat på väg att ta allt starkare ansvar för allt fler samhälleliga uppgifter och ett steg för steg allt mer mångfasetterat och rörligt samhälle. Den folkskola som fick sin första stadga år 1842 formades i ett samhälle, där kristendomen i luthersk tappning var den självklara grunden för medborgarskap.Katekesen stod i centrum för vad barnen skulle lära sig, och den skulle läras utantill – ett och endast ett svar var det riktiga.Till en början dominerade kristendomsundervisning och enkla basfärdigheter innehållet också i folkskoleseminariernas undervisning. Läraren skulle lära sig det han eller hon själv skulle förmedla till skolans elever. Seminariet lärde också ut hur den blivande läraren skulle klara att praktiskt organisera arbetet i en skola. Det var ingen kritisk, undersökande eller ifrågasättande person som skulle läras till lärare, utan en samvetsgrann studerande, som tränades att behärska en väl avgränsad uppgift på basis av förebildliga modeller. Underordning och ödmjukhet, att inte vara anspråksfull, var ideal som genomsyrade seminarierna. Seminarieundervisningen byggdes stegvis ut och kom att omfatta studier i alla skolämnen, i pedagogik och metodik samt handledd övningsundervisning i seminariets övningsskola.
Från växelundervisning till lektioner
Viktigt i lärarens kunnande var att behärska en bestämd metodik för arbetet i skolan. Redan 1842 års stadga hade pekat ut växelundervisning som den modell för att organisera en skola som alla lärare måste kunna utöva. Metoden gavs legitimitet inte minst med ekonomiska argument i en situation där behovet att bygga upp skolor var enormt och antalet utbildade lärare ringa. Växelundervisningsmodellen kom emellertid snart att kritiseras från olika håll. Framför allt bars kritiken fram av dem som förespråkade en starkare kontroll av den inre människan, i motsats till den yttre disciplinering som den förhärskande modellen var bärare av. Lärarens röst borde nå varje enskilt barn direkt och oförmedlat.
När statsmakten 1864 beslutat att växelundervisning skulle överges till förmån för samtidig undervisning började en ny praktik långsamt ta gestalt. Lektionen tog form som redskap för läraren att nå varje enskilt barns själ. Att strukturera arbetet i form av lektioner, där kommunikationen mellan lärare och elev följde en särskild mall, kom att bli djupt rotat i skolans erfarenhetsrum. Den praktiska teori som kan urskiljas – med frågor och svar enligt modell från katekesen, med åskådningslära och begreppsbildning utifrån bestämda mönster – konkretiserades och utvecklades under 1900-talet. Seminariernas arkiv rymmer intressant material om hur lektioner såg ut eller tänktes se ut. Hela lektioner skrevs ner som led i övningsundervisning och examination. Det kunde röra sig om kommenterade dispositioner men vanligt var lektionsplaner som utformades replik för replik.
Kvinnor ges tillträde
Folkskoleseminarierna kom att bli viktiga för kvinnors rätt att tillägna sig utbildning, skapa sin egen försörjning och skaffa sig tillträde till det offentliga livet. 1859 hade statsmakten beslutat att kvinnor skulle få tillträde till folkskollärarbanan. Då bestämdes också att några av dåtidens folkskoleseminarier skulle göras tillgängliga enbart för kvinnor och att några av lärarna där skulle vara kvinnor. Folkskollärarinneseminarierna blev därigenom bland de tidigaste högre läroanstalter i landet där kvinnliga lärare kunde få anställning. Här tog också (1918) de allra första kvinnliga lektorerna plats, liksom de första statligt anställda kvinnliga rektorerna. Här kan särskilt nämnas Anna Sörensen, rektor vid Folkskoleseminariet i Stockholm åren 1919-1935. Hon blev en kraftfull förespråkare för folkskolan som bottenskola, för en läroplan med barnet i centrum och för en kristendomsundervisning av annan karaktär än katekesläsning.
Ungefär samtidigt med folkskollärarinneseminarierna inrättade statsmakten också Kungl. Högre Lärarinneseminariet i Stockholm, som tillkom 1861 i syfte att utbilda lärarinnor för flickskolor och seminarier, och som kom att få unik betydelse som högre läroanstalt för kvinnor. Fredrika Bremer var en av dem som starkt arbetade för att detta seminarium skulle komma till stånd och som intresserade sig mycket för dess lärare och elever.
Också småskoleseminarier för lärarna under barnens första två skolår växte fram under senare delen av 1800-talet, ofta utifrån enskilda initiativ men från 1870-talet i allt större utsträckning en landstingens angelägenhet. Folkskoleseminarierna kunde även inrätta en kortare utbildning av småskollärare. Småskolans lärare – till övervägande del kvinnor, som blev billigare att anställa – utbildades främst i att lära barnen läsa, skriva och räkna och i att ge dem en allra första omvärldsorientering.
Något om social rekrytering
Att folkskoleseminarier inrättades i så många delar av landet, i stället för att, som ett antal riksdagsmän förordade, begränsas till en eller två större, centralt placerade lärosäten, kom också att få betydelse ur folkbildningssynpunkt. Utbildningen till folkskollärare drog till sig många unga ur samhällsklasser där fortsatta studier inte var självklara. Ursprungligen hade seminarierna, som då i huvudsak rekryterade manliga studerande, främst dragit till sig elever vars fäder var verksamma inom jordbruket. Söner till bönder och torpare gavs här en möjlighet till skolbildning som samtidigt förberedde för ett yrke. Från 1900-talets första decennium finns statistik över elevernas sociala härkomst. En uppskattning för åren 1901-06 visar bl.a. att det särskilt är de manliga seminarierna som drar till sig söner från lantmannabefolkningen, medan de kvinnliga seminarierna i högre grad rekryterar döttrar till hantverkare, handlande och borgerlig medelklass samt ämbetsmannayrken.
Lärdomsskolans lärare
Läroverkslärarna fick sin teoretiska utbildning vid universiteten. Från 1865 förväntades de därefter gå provår vid något av de särskilda statliga provårsläroverken, dvs. auskultera och undervisa under handledning och – något längre fram i tiden – delta i viss teoretisk undervisning i pedagogik. Ämnesstudier vid universitet – vid denna tid ej särskilt anpassade till ett kommande yrkesarbete som lärare – omfattade således den största delen av läroverkslärarnas utbildning. Deras utbildning och den skola de utbildades för skilde sig avsevärt från folkskolan och dess lärarutbildning.
Läroverket var vid 1800-talets mitt en institution för gossar, med några undantag ur borgerliga skikt. En mycket liten andel av dåtidens unga hade möjlighet att studera där. Vid de statliga högre allmänna läroverken var fram till 1920-talet endast pojkar elever och enbart män lärare. Lärdom, elit och manlighet präglade institutionen och dess traditioner. Läroverksläraren gestaltade en bestämd auktoritet, till stora delar sammansatt av rätten att enväldigt bedöma, rätten att åtnjuta vördnad just i sin egenskap av lärare (för en elit) och förmågan att förmedla lärdom och ämneskunnande.
Ett litet antal akademiskt utbildade kvinnor hade också gått provår, en möjlighet de fick kring sekelskiftet 1900. De kunde dock inte själva få arbete i det statliga läroverket förrän långt in på 1900-talet; deras marknad blev den privata flickskolan. Flickor var fram till 1905 med ett undantag (normalskolan vid det statliga Kungl. Högre lärarinneseminariet) helt hänvisade till privata, avgiftsbelagda, flickskolor och ett fåtal privata samskolor för sin högre utbildning. Först 1927 fick de tillträde till det statliga läroverket, som då också sedan några år hade öppnats för kvinnliga lärare.
Lärare i gymnastik, musik och teckning
Till de tidiga utbildningarna av lärare hör de som vände sig till lärare i musik, teckning och gymnastik. Vikten av undervisning i dessa ämnen framhölls i 1800-talets skolordningar och särskilda lärare började anställas i läroverk, flickskolor, seminarier och större folkskolor i större städer. Statlig utbildning av musiklärare startade i början av 1800-talet i Kungl. Musikaliska Akademins regi med tyngdpunkt vid att utveckla färdigheter i sång och instrumentalmusik. Teckningslärare utbildades först vid Akademin för de fria konsterna från 1859 och från 1879 vid Tekniska skolan/Konstfack. Här hade kvinnor tillträde. Vid Tekniska skolans första kurser för teckningslärare var t.ex. samtliga elever kvinnor. Länge dominerades utbildningen av traditioner som lärde ut konsten att kunna avbilda väl, där ett tekniskt behärskande av ritkonst var viktigt. Så småningom, under 1900-talet, knöt man också an till konstpsykologiska strömningar. Gymnastiklärare utbildades vid Gymnastiska Centralinstitutet som inrättats 1813 – här fick kvinnor tillträde till lärarutbildning under 1860-talet. Den tradition av kroppens fostran och fysiska träning, som förvaltats av Per Henrik Lings lärjungar, finns alltså som ett stråk i lärarutbildningarnas historia.
Aktörer och reformer i en ny tid – om 1900-talets första decennier
Nya maktförhållanden och nya idéer
Under 1880-talet hade folkskolans lärare börjat träda fram som en ny, viktig intressegrupp i samhället – en grupp som gjorde anspråk på att komma till tals när det gällde skola och lärarutbildning. Med företrädare som Fridtjuv Berg, Emil Hammarlund och Alfred Dalin utmanade folkskollärarna och deras nybildade kårorganisation, Sveriges allmänna folkskollärareförening, den etablerade seminarieutbildningen. Lärarutbildningen blev ett led i att stärka lärarnas ställning som yrkeskår och dess innehåll diskuterades flitigt i folkskollärareföreningens kårorgan, Svensk Läraretidning.
Fosterlandet och nationen lyftes nu fram som integrerande idéer för moral och samhällsnytta. Sundhet och hygien ställdes på dagordningen och optimistiska föreställningar om framtida utveckling utmanade idéer om att allt en gång var givet. Barndom och ungdom började ses som särskilda skeden i människans utveckling, möjliga att studera med vetenskapliga metoder. Ellen Keys tankar om ett barnets århundrade sågs som karakteristiska för en ny tid och en ny pedagogik. Att sociala eller pedagogiska problem skulle kunna tacklas med hjälp av vetenskap öppnade för framtidsoptimism.
Förändrad folkskollärarutbildning
År 1906 tillsattes en statlig kommitté med uppdrag att reformera folkskoleseminarierna. Den hade föregåtts av en framställan från Sveriges allmänna folkskollärareförening med krav på en genomgripande förändring av folkskollärarnas utbildning. Senare fick kommittén ett vidgat uppdrag att utreda en omorganisation av hela folkbildningsväsendet i praktisk riktning, något som bl.a. ledde till en radikalt förändrad undervisningsplan för folkskolan. Folkskolläraren Fridtjuv Berg utnämndes till kommitténs ordförande efter sin korta första period som ecklesiastikminister; Berg efterträddes av Harald Dahlgren 1911, när han på nytt utsetts till ecklesiastikminister. I kommittén tog också en av de kvinnliga seminarieadjunkterna, Hedwig Sidner, plats. Sidners insats i kommittén var betydande. Hon var bl.a. i flera år tillsammans med Fridtjuv Berg och Harald Dahlgren arbetande ledamot av det utskott som utarbetade förslaget till ny lärarutbildning.
Folkskoleseminariernas nya stadga och undervisningsplan stadfästes år 1914 och innefattade bl.a. en dramatisk nedskärning av kristendomsämnets omfattning till förmån för modersmålet, biologi, gymnastik med lek och idrott samt ett främmande språk. Det nya ämnet psykologi skulle utgöra teoretisk grund för pedagogikämnet. Här möter vi beskrivningar av laborativa, undersökande metoder och här formuleras en kristendomsundervisning som förväntas utgå från evangelierna snarare än katekesen. Att lek och idrott fogas till gymnastiken var något nytt, liksom hälsolära som del i ämnet biologi – lärarna görs till medarbetare i ett stort folkhälsoprojekt. Barnet och dess själ tar plats i seminariernas nya läroplan. Nationen och folket lyfts fram som utgångspunkt för solidaritet och sammanhållning. Läraren ska bildas till en sedlig och självständig personlighet.
Parallellt med dessa förändringar ändrades också lektionernas tilltal. Upprepning av enkla ord och fraser ur en given text, förmedlad genom en sluten frågeteknik, var på väg att efterträdas av en mer personlig röst. Kunskapens innehåll framgick inte längre självklart ur den situation där människan levde och arbetade. Barnet förväntades utveckla en rad symboliska föreställningar om världen utanför klassrummet, och läraren utbildades att tolka den moraliska visdomen hos bibliska berättelser och att åskådliggöra nationens storhet, naturens lagar eller industrins arbete i ett personligt tal till barnen i det moderna samhället och den moderna skolan.
Reformerad läroverkslärarutbildning och professur i pedagogik
I 1900-talets början reformerades också läroverkslärarutbildningen. 1907 inrättades en särskild universitetsexamen för blivande ämneslärare, filosofisk ämbetsexamen, med fasta ämneskombinationer med utgångspunkt i läroverkets ämnen. Också de akademiska ämnenas innehåll skulle nu i viss mån anpassas till läroverksämnena. Därtill skulle de studerande genomgå en särskild kurs i psykologi och pedagogik, något som fick konsekvenser för provåret. Vissa av dess pedagogisk-metodiska delar fördes över till den praktiska delen av provåret och de teoretiska studierna i pedagogik ersattes av en obligatorisk akademisk kurs i pedagogik vid universitetet – obligatorisk för dem som inte avlagt akademiskt betyg i ämnet.
Den här reformen kom att få betydelse när det gäller den första professuren i pedagogik, som inrättades vid Uppsala universitet vid samma tid, och som föregåtts av motioner i riksdagen av de ovan nämnda folkskollärarna Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund – och som just motiverats med lärarutbildningarnas behov av pedagogik som vetenskap.
Utbildning av barnträdgårdsledarinnor, lärare i slöjd och huslig ekonomi, vårdlärare, speciallärare
Statsmakten intresserade sig vid denna tid främst för hur lärare för folkskola och läroverk skulle utbildas. Många av de läroanstalter som utbildade vad vi idag kallar lärare tillkom emellertid på initiativ av enskilda entreprenörer, delvis i samarbete med olika sociala rörelser. Sällskapet för växelundervisningens befrämjande har redan nämnts. Andra föregångare formades av barnträdgårdsrörelsens pionjärer – Anna Eklund i Stockholm, Ellen och Maria Moberg i Norrköping och Maria Kjellmark i Örebro, vilka alla hade studerat vid Pestalozzi-Fröbelhaus i Berlin och som kring sekelskiftet 1900 startade seminarier för barnträdgårdsledarinnor på den kristna Fröbelpedagogikens grund.
Några decennier senare, 1934, startade Carin Ulin Södra KFUK:s Pedagogiska institut i Stockholm – och därmed kom utbildningen av barnträdgårdsledarinnor att ta en ny väg. Ulin var barnpsykolog. Hon ville grunda en uppfostran av små barn på psykologisk, empiriskt grundad kunskap och ville basera undervisningen av ledarna på psykologi och barnobservationer. Ungefär vid samma tid grundade en annan organisation ett seminarium: HSB startade Socialpedagogiska seminariet i Stockholm med Alva Myrdal som ledare. Här skulle en medveten pedagogik byggas upp, skild från Fröbelseminariets kristna filantropi, här skulle samhällsmedvetna unga kvinnor utbildas till rationella småbarnsfostrarinnor som kunde välja bland metoderna, hade god teoretisk kunskap och arbetade på jämställd fot med lärare i småskola och folkskola. Utbildningen skulle vila på vetenskapens grund.
Också utbildningar av lärare i slöjd och huslig ekonomi startades på privat initiativ med början kring sekelskiftet 1900. Även sjuksköterskornas intresseorganisation, Svensk Sjuksköterskeförening, började från 1910-talet bygga upp kurser för att vidareutbilda sjuksköterskor till vårdlärare.
Förknippad med skolans utveckling är frågan om hur normalitet och avvikelse ska definieras och hanteras och hur barn som inte uppfattas klara den ordinarie undervisningen bäst ska undervisas. Redan på 1870-talet hade utbildning av dövstumlärare inrättats i Stockholm. På 1920-talet startade Anna Sörensen den första kursen för hjälpklasslärare – en av föregångarna till senare decenniers speciallärare. Senare kom kurser för speciallärare att ordnas av skolöverstyrelsen i form av vidareutbildning.
