Lärarutbildning i historisk belysning 2
Mot en utbildning av lärare på vetenskaplig grund
Fortgående skolreform och stegvisa förändringar
Efterkrigstidens stora skolreformer aktualiserade förändringar av lärarnas utbildning. Den nya skolan för ett demokratiskt samhälle behövde en lärarutbildning bättre anpassad till den överbryggning mellan folkundervisning och lärdomskola som förslaget om enhetsskola gestaltade. 1946 års skolkommission utredde även lärarnas utbildning. 1950 års riksdag fattade ett principbeslut om en framtida lärarutbildning, där en ny typ av lärarutbildningsanstalter skulle inrättas för den egentliga yrkesutbildningen av ämneslärare, mellanskollärare, eventuellt småskollärare och möjligen även speciallärare. Det var det första steget mot att skapa särskilda lärarhögskolor. Reformbeslutet präglades emellertid av försiktighet. Det handlade om stegvisa förändringar, kopplade till försöksverksamhet.
Starka förhoppningar riktades nu mot den psykologiska vetenskapen och dess möjligheter att bidra till en god förberedelse för lärarens arbete. Ecklesiastikminister Josef Weijne, vilken i likhet med Fridtjuv Berg hade startat sin bana som folkskollärare, konstaterade t.ex. att lärarna i framtidens skola inte kunde undvara elementär kännedom om begåvningsprövningens metodik och andra slag av testning, liksom träning i att använda standardiserade prov och ha kunskap om grunderna för en rättvis bedömning av undervisningens faktiska resultat. Han menade också att om man en gång godtagit tesen att barnet självt skulle vara riktpunkten för lärarnas arbete så kunde kravet på god utvecklingspsykologisk skolning för de blivande lärarna inte avvisas.
1950 års beslut innebar, att visionen om en till vissa delar gemensam utbildning av den obligatoriska skolans lärare inledningsvis fick stå tillbaka för genomförandet av grundskolan. En till delar gemensam utbildning av grundskolans lärare kom inte att förverkligas förrän fyrtio år senare, kring år 1990. Principen om fortgående skolreform och stegvisa förändringar var vad som gällde.
Den första lärarhögskolan
Den första lärarhögskolan inrättades i Stockholm år 1956. Den följdes av lärarhögskolor i Malmö, Göteborg och Uppsala. Förarbetena till beslutet omfattar viktiga grundtankar, som sedan återkommit i senare lärarutbildningsreformer. En sådan grundtanke är att arbetet vid lärarhögskolan måste ha vetenskapligt underlag. De blivande lärarna skulle få en god orientering i pedagogisk teori och få tillfälle att se och själva praktiskt pröva olika undervisningsmetoder. Systematisk pedagogisk försöksverksamhet lyftes fram som en möjlig väg att förverkliga grundidén om en fortskridande skolreform. Varje skola borde betrakta sig som en försöksskola och varje lärare söka egna vägar mot bättre metoder.
En vetenskaplig inriktning av studierna innebar i första hand att arbetet skulle ske i levande kontakt med forskningen på det pedagogiska och psykologiska området, och, om än i blygsam form, vara inordnad i den. Vetenskap och försöksverksamhet skulle bidra till att göra skolans undervisning både effektivare och bättre anpassad till målen. Ämneslärarna studerade sina ämnen vid universitetet för att avsluta med den ”egentliga yrkesutbildningen”, dvs. metodik, pedagogik och praktik, vid lärarhögskolan. Ämneslärarna utbildades för undervisning på gymnasium och den obligatoriska skolans högstadium. Mellanskollärarna studerade helt och hållet vid lärarhögskolan och utbildades för den obligatoriska skolans mellanstadium. Vidareutbildningen till speciallärare förlades till några av lärarhögskolorna på 1960-talet. De olika lärargrupperna fanns inom ett och samma lärosäte åtminstone under delar av sin studietid, men bedrev sina studier enligt skilda banor inom det gemensamma lärosätets yttre ram.
Ny kompromiss
Tio år efter 1950 års principbeslut uppdrogs åt nya sakkunniga att utreda ämnes- och klasslärarutbildningen. 1960 års lärarutbildningssakkunniga (LUS) tog klart ställning för en lärarhögskolemodell och förordade en successiv avveckling av de gamla seminarierna. Riksdagens beslut blev en kompromiss. Provåret för blivande högstadielärare och gymnasielärare ersattes av en praktisk-pedagogisk utbildning vid någon av de större lärarhögskolorna, medan universiteten fortsatte att svara för denna lärargrupps ämnesstudier. Flertalet av de gamla seminarierna behölls men omvandlades till lärarhögskolor för i första hand blivande klasslärare – utan nämnvärda resurser för forskning.
Den nya stadga som utfärdades 1968 slog samtidigt i sin första paragraf fast att lärarhögskolorna hade till uppgift att utbilda lärare på vetenskaplig grund. Mål och riktlinjer betonade vikten av att lärarutbildningen blev ett led i en fortgående skolreform. För första gången inpräntades nu att de studerande borde förvärva en öppen och kritisk inställning till sin egen kommande yrkesutövning och vilja att förnya sitt arbetssätt.
En del av högskolan – 1977 års högskolereform och tiden därefter
Från 1960-talet och framåt har reformtakten vad gäller lärarutbildning varit synnerligen hög. En stor förändring som mycket starkt kom att beröra lärarutbildningarna skedde i och med 1977 års högskolereform. Till universitet och högskolor knöts nu också de stora och expanderande utbildningarna av pedagoger med inriktning mot barnomsorgen – förskollärare och fritidspedagoger, liksom utbildningarna av lärare i alla de praktiska och estetiska ämnena samt utbildningen av vårdlärare.
Förskolan och utbildningen av dess lärare hade åren dessförinnan utretts av Barnstugeutredningen, vars betänkande om utbildning av personal för förskola och fritidshem presenterades 1975 och hade titeln Utbildning i samspel. Samverkan och samspel är en grundläggande tankefigur i betänkandet. Problemorienterade studier, lagarbete, integration av teori och praktik och att bygga på de studerandes tidigare erfarenheter som utgångspunkt för studierna präglar den utbildning som föreslogs. Utbildningen skulle omfatta tre block: kommunikation, omvärldsorientering och pedagogik. Dialogpedagogik blev ett honnörsord. Förskoleseminarierna – som alltså nu blev institutioner inom högskolan – var bärare av sinsemellan delvis lite olika traditioner, som förenade en praktisk omsorgsrationalitet med ambitioner att utveckla och knyta an till psykologisk forskning. Barnobservationer var här ett viktigt redskap. I praktiken kom det utvecklingspsykologiska spår som redan tidigare var starkt i utbildningen att något skifta inriktning och ytterligare förstärkas, samtidigt som utbildningen utmanades av strömningar i tiden som förespråkade en samhällskritisk uppläggning av studierna.
Också utbildningarna för lärare i de praktisk-estetiska ämnena hade förändrats radikalt under åren före och kring högskolereformen. Vid Konstfack hade ett bildanalytiskt, kritiskt perspektiv steg för steg tagit form i lärarutbildningen och kommit att dominera över de äldre tekniska och konstpsykologiska traditionerna. Musiklärarutbildningen förändrades såtillvida att den tidigare tonvikten vid västerländsk konstmusik ersattes av en vidare syn på musik och musikkultur. De blivande gymnastiklärarnas utbildning innefattade nu betydligt mer idrott – kroppsövningskulturen med rötter hos Per Henrik Ling hade utmanats och omgestaltats. Vårdlärarutbildningen, som före 1977 dominerats av systematisk metodträning, och där företrädarna för medicinsk vetenskap var starka, omvandlades till en utbildning med betydande personlighetsutvecklande inslag och stort engagemang för att bygga upp forskning på sina egna villkor. Utbildning av yrkeslärare knöts till en del lärarhögskolor i form av praktisk-pedagogisk påbyggnad och vände sig till personer med kvalificerat yrkeskunnande.
Traditionella principer för urval av kunskapsinnehåll i högre utbildning utmanades i och med högskolereformen. Vetenskapsbaserad kunskap ställdes mot kunskap grundad i andra praktiker. Spänningen mellan praktiskt lärarkunnande å den ena sidan, och en vetenskaplig rationalitet å den andra, blev föremål för avsevärd diskussion – en diskussion som åter är högaktuell. Forskningsanknytning blev viktigt, och överbryggande vägar för att lärare skulle bli behöriga att söka forskarutbildning tillkom. En rad olika lärarutbildningar förenades nu i samma lärosäte. Innehållsligt bedrevs de dock relativt åtskilda från varandra, även om ansatser gjordes att integrera perspektiv, utbyta erfarenheter eller genomföra försök med samverkan.
Samlad utbildning av grundskolans lärare
Utbildningen av lärare för den obligatoriska skolan kom att utredas på nytt under 1970-talet. Och nu resulterade detta i ett förslag om en i princip samlad utbildning av grundskolans lärare. Den nya lärarutbildning som riksdagen efter intensiva debatter och kompromisser beslutade om 1985 och som startade 1988 skedde enligt ett omlottsystem med en inriktning mot grundskolans år 1-7 och en annan mot grundskolans år 4-9. Ämnesstudierna stärktes för 1-7-lärarna, pedagogik och metodik fick däremot minskat utrymme jämfört med klasslärarutbildningen. Didaktik skulle länkas till ämnesstudierna, som skulle ske i större block än i den tidigare ämneslärarutbildningen. Forskningsanknytningen skulle stärkas.
Genomförandet av 1988 års grundskollärarutbildning ägde rum samtidigt som hela skolans och högskolans styrsystem radikalt omvandlades. Styrning via ganska detaljerade regler om vad som var tillåtet och hur arbetet skulle ske ersattes till stora delar av styrning mer mot mål, ramar och resultat. Ansvaret för besluten om hur målen på bästa sätt skulle nås flyttades från statsmakt till kommun och skola. Kraven på lärarna skiftade gestalt – förmåga till lokalt läroplansarbete, samarbete i arbetslag, uppföljning och utvärdering trädde fram som viktiga delar i en professionell kompetens.
I spåren av dessa förändringar av grundskollärarutbildningen ersattes de olika gymnasielärarlinjerna av ett gemensamt utbildningsprogram med olika inriktningar som ledde till gymnasielärarexamen. Speciallärarutbildningen ersattes av en fördjupad specialpedagogisk påbyggnadsutbildning, medan utbildningen av grundskollärare nu skulle ge förberedelse för att klara vanliga skolsvårigheter inom klassens ram.
Gemensamt program för lärares utbildning – och sedan?
Från 2001, efter förnyad utredning, utbildas lärare för i det närmaste alla skolformer och ämnen i ett gemensamt program med olika inriktningar. Behov av fördjupning av såväl det vetenskapliga som det praktiska kunskapsintresset i utbildningen, och förstärkning av det gemensamma i pedagogernas förändrade och mer kvalificerade professionella uppdrag, motiverade 2001 års radikala reform av lärarnas utbildning. Först genom denna reform fick alla lärarkategorier en utbildning som gav behörighet för forskarutbildning. Samtidigt avsattes resurser för att bygga upp och vidareutveckla forskning med anknytning till lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet.
Flertalet äldre lärarexamina ersattes nu av en enda, samlad lärarexamen med olika utgångar. Utbildningen skulle bestå av tre väl integrerade områden: ett allmänt utbildningsområde, med den för alla lärare gemensamma grunden, ett område med inriktningar mot ämne eller ämnesområden, och ett med specialiseringar som avser fördjupning eller breddning. Var och en av de äldre yrkestraditionerna har med andra ord inte längre självklart något eget område att förvalta.
När detta skrivs, år 2009, står lärarnas utbildning inför en ny stor omorganisation. Beslut om dess närmare utformning är ännu inte fattat.
Avslutande ord
Omvandlingarna som tecknats i det föregående måste ses i ljuset av de stora skiftena i tiden. I detta fågelperspektiv urskiljer sig några tydliga drag.
Utbildningarna till lärare har åtminstone från 1800-talets mitt förenat teoretiska studier med praktiskt arbete, ofta i en särskild skola eller barnträdgård knuten till ett seminarium. I den tidiga seminariekulturen ter sig gränserna oklara mellan vad som utgjorde den praktik där blivande lärare lärde sig hur man gör genom att själv följa i handledarens spår i klassrum, teckningssalar, slöjdsalar, gymnastiksalar och barnträdgårdar, och den praktik där mer generell kunskap om detta görande lärdes ut i seminariets lärosalar. Isärhållning eller integration av teoretiska och praktiska utbildningsinslag har varit en aktuell fråga allt sedan utbildning av lärare började organiseras.
Ett annat spänningsfält kommer till uttryck mellan å ena sidan moral och yrkesetik, å andra sidan kunskap och vetenskap. Formuleringarna och referenserna har skiftat, men utöver uppdraget att förmedla kunskap har lärare i såväl lärdomsskola som folkundervisning alltid haft ett viktigt moraliskt uppdrag och lärarutbildningarna haft i uppgift att forma och utveckla den goda läraren som moraliskt subjekt. Samtidigt vidgas och fördjupas över tid de kunskaper och de praktiska förmågor som lärarna förväntas utveckla. Allt tydligare har ett vetenskapligt kunskapsintresse lyfts fram i syfte att främja lärares bildning. Från att inledningsvis mer eller mindre okritiskt följa förlagor eller tillämpa en given metodik förväntas läraren idag ha förvärvat ett vetenskapligt förhållningssätt och behörighet för forskarutbildning.
Under senare delen av 1900-talet började olika lärarutbildningar föras närmare varandra i syfte att brygga över mellan traditioner från lärdomsskola och folkundervisning. Processen har varit synnerligen dynamisk. Under större delen av lärarutbildningarnas 1900-talshistoria har diskussionen också varit intensiv kring vilket utbildningsinnehåll som bör vara gemensamt för flera lärarkategorier och vilket innehåll som bör vara specifikt. De organisatoriska reformerna har varit många. Genomförandet av de senaste lärarutbildningsreformerna har skett samtidigt som hela skolans, liksom högskolans, styrsystem radikalt omvandlats. Diskussionerna har rört sig i spänningsfälten mellan vetenskap och praktisk lärarkunskap och mellan lärarutbildning som universitetsutbildning eller lärarutbildning som del i en skolreform. Att alla lärargrupper nu får en utbildning som ger behörighet för forskarutbildning är viktigt för professionen.
Med den omstrukturering av skolans styrning som tagit form i ljuset av en internationell utveckling kan samtidigt konstateras, att skolans arbete allt mer riskerar få drag av verksamhet på en marknad, där frågor om hur resultat skall redovisas, och vem läraren skall svara inför, har skiftat innebörd. Läraren riskerar att göras redovisningsskyldig i en företagsekonomisk, teknisk-byråkratisk styrningsfilosofi, snarare än bär ansvar i relation till barn, samhälle, kolleger och föräldrar som del av sin pedagogiska yrkesetik. Arbete för att stärka en professionell kultur, där läraren gestaltar ett pedagogiskt, demokratiskt ansvar och inte ett tekniskt-företagsekonomiskt, ser jag som en central uppgift för dagens lärare och deras kårsammanslutningar. Inte minst då blir kunskap om lärarnas och deras utbildningars historia viktigt.
Del 1 - Lärarutbildning i historisk belysning »
Litteratur
Berg, Fridtjuv (1883). Folkskolan som bottenskola. Ett inlägg i en viktig samhällsfråga. Stockholm.
Bruce, Nils O. (1942). Fridtjuv Berg. I Svenska folkskolans märkesmän, s. 43-60. Red. Arvid Gierow. Lund: Gleerups.
Brändström, Sture & Wiklund, Christer (1995). Två musikpedagogiska fält. En studie om kommunal musikskola och musiklärarutbildning. Umeå universitet. Akademiska avhandlingar vid Pedagogiska institutionen, 37.
Domfors, Lars-Åke (2000). Döfstumlärare – specialpedagog – lärare för döva och hörselskadade. Örebro universitet. Örebro Studies in Education, 1.
Eliasson, Eva (2009). Metod, personlighet och forskning. Kontinuitet och förändring i vårdlärarutbildarnas kunskapskultur 1958-1999. Stockholms universitet. Avhandlingar från Pedagogiska institutionen, 159.
Elgqvist-Salzman, Inga (1993). Lärarinna, kvinna, människa. Stockholm: Carlssons.
Florin, Christina (1987). Kampen om katedern. Feminiserings- och professionsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 1860-1906. Umeå universitet. Acta Universitatis Umensis.
Florin, Christina & Johansson, Ulla (1993). “Där de härliga lagrarna gro...“. Kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850-1906. Stockholm: Tiden.
Folkundervisningskommmitténs betänkanden I-V (1911-1914). Stockholm: Norstedts.
Fransson, Karin & Lundgren, Ulf P. (2003). Utbildningsvetenskap – ett begrepp och dess sammanhang. Stockholm: Vetenskapsrådet. Vetenskapsrådets rapportserie, 1.
Fåhræus, Rudolf (1943). Högre Lärarinneseminariets historia. Stockholm: Norstedts.
Gustafsson, Clas (1911). Statistiska utredningar angående folkskoleseminariernas elever under åren 1866-1910. I Folkundervisningskommittén, FUK I:3. Stockholm: Norstedts.
Gustafsson, Jonas (2000). Så ska det låta. Studier av det musikpedagogiska fältets framväxt i Sverige 1900-1965. Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala Studies in Education, 91.
Halldén, Olle (1988): Kungl. Gymnastiska Centralinstitutet 1813-1963 – en historisk återblick. I Kungl. Gymnastiska Centralinstitutet–Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm 1963-1988, s. 10-71. Stockholm: GIH.
Hartman, Sven G. (2005). Det pedagogiska kulturarvet. Stockholm: Natur och Kultur.
Hatje, Ann-Katrin (1999). Från treklang till triangeldrama. Barnträdgården som ett kvinnligt samhällsprojekt under 1880-1940-talen. Lund: Historiska Media.
Holmberg, Annelie (2009). Hantverksskicklighet och kreativitet. Kontinuitet och förändring i en lokal textillärarutbildning 1955-2001. Uppsala universitet. Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Textilia, 1.
Hägglund, Kent (red.) (2006). Ständigt i stöpsleven. Lärarhögskolan i Stockholm under fem decennier. Stockholm: HLS Förlag.
Johansson, Jan-Erik (1992). Metodikämnet i förskollärarutbildningen. Bidrag till en traditionsbestämning. Göteborgs universitet. Acta Universitatis Gothoburgensis.
Johansson, Ulla (2000). Normalitet, kön och klass. Liv och lärande i svenska läroverk 1927-1960. Stockholm: Nykopia. www.books-on-demand.com
Key, Ellen (1900). Barnets århundrade. Stockholm: Bonniers.
Kinberg, Sven A. (1961). S. A. Kinbergs dagbok. Anteckningar från seminarie- och lärarår i Göteborg. Red. Olof Em. Olsson. Stockholm: Föreningen för svensk undervisningshistoria. ÅSU, 105.
Landahl, Joakim (2006): Auktoritet och ansvar. Lärares fostrans- och omsorgsarbete i historisk belysning. Doktorsavhandling. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.
Larsson, Lars (2001). Industri- och hantverksutbildning under två sekel. Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria. ÅSU, 194.
Lindberg, Owe (2002). Talet om lärarutbildning. Örebro universitet. Örebro Studies in Education, 5.
Lindensjö, Bo & Lundgren, Ulf P. (2000). Utbildningsreformer och politisk styrning. Stockholm: HLS Förlag.
Linné, Agneta (1996). Moralen, barnet eller vetenskapen? En studie av tradition och förändring i lärarutbildningen. Stockholm: HLS Förlag. Studies in Educational Sciences, 6.
Linné, Agneta (2005). Kropp och själ i lärares utbildning. I Karin Redelius & Håkan Larsson (red.) Leve idrottspedagogiken. En vänbok tillägnad Lars-Magnus Engström, s. 221-238. Stockholm: HLS Förlag.
Linné, Agneta (2003). Hedwig Sidner. I Svenskt Biografiskt Lexikon, band 32, s. 130-133. Stockholm.
Linné, Agneta (2006). Om traditioner, reformer och lärares utbildning. I Kent Hägglund (red.) Ständigt i stöpsleven, s. 14-44. Stockholm: HLS Förlag.
Linné, Agneta (2007). Några vägval i lärarutbildningens historia. Vägval i skolans historia. Tidskrift från Föreningen för svensk undervisningshistoria, 7(1), 4-9.
Linné, Agneta (2007). The lesson as a pedagogic text. I Ian Westbury & Geoffrey Milburn (red.) Rethinking Schooling. Twenty-five years of the Journal of Curriculum Studies, s. 48-77.London: Routledge.
Linné, Agneta (2009). Den goda läraren – en fråga om moral och social integration. Kapitel till kommande antologi från projektet ”Läraren i samhällsomvandlingen 1940-2003: den goda läraren på skilda samhälleliga arenor”. Örebro universitet, Pedagogiska institutionen.
Ljunggren, Stina (1988). Organisatoriska och pedagogiska förändringar under åren 1963-1988. I Kungl. Gymnastiska Centralinstitutet – Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm 1963-1988, s. 72-100. Stockholm: GIH.
Lundahl, Christian (2005). Karin Boye och hennes seminariekamrater – reproducerade för reproduktion? Examensarbeten som historiskt källmaterial. Studies in Educational Policy and Educational Philosophy. http://www.upi.artisan.se/
Lundvall, Suzanne & Meckbach, Jane (2003). Ett ämne i rörelse. Gymnastik för kvinnor och män i lärarutbildningen vid Gymnastiska Centralinstitutet/Gymnastik- och idrottshögskolan under åren 1944 till 1992. Stockholm: HLS Förlag. Studies in Educational Sciences, 65.
Lärarhögskolan i Stockholm 1956-1996 (1996). Av Erik Blix, Jon Naeslund, Ingemar Nilsson & Owe Serrander, red. Gerhard Arfwedson. Stockholm: HLS Förlag.
Nilsson, Anders (2008). Yrkesutbildningen i Sverige 1850-1910. Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria. ÅSU, 208.
Nordström, Gert Z. (1994). Bildlärarutbildningen. I Tanken och handen. Konstfack 150 år, s. 352-385. Stockholm: Page One Publishing AB.
Petterson, Lars (1992). Frihet, jämlikhet, egendom och Bentham. Utvecklingslinjer inom svensk folkundervisning mellan feodalism och kapitalism 1809-1860. Uppsala universitet. Acta Universitatis Upsaliensis.
Prop. 1950:219. Riktlinjer för lärarutbildningens ordnande.
Prop. 1999/2000:135. En förnyad lärarutbildning.
Richardson, Gunnar (2004): Svensk utbildningshistoria. 7-e uppl. Lund: Studentlitteratur.
Rudenschöld, Torsten (1856). Svenska folkskolans praktiska ordnande. Göteborg: Hedlund & Lindskog.
Rohlin, Malin (2001): Att styra i namn av barns fritid. Stockholm: HLS Förlag. Studies in Educational Sciences, 41.
Schill, Britta (1973): Ideal och realitet i dagens förskollärarutbildning. Stockholm: Akademiförlaget.
SFS 1842:19. Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga angående Folk-underwisningen i Riket.
SFS 1914:133. Kungl. Maj:ts nådiga stadga för statens folkskoleseminarier.
SFS 1968:318. Kungl. Maj:ts stadga för lärarhögskolorna.
Sjöstrand, Wilhelm (1965): Pedagogikens historia III:2. Utvecklingen i Sverige under tiden 1809-1920. Lund: CWK Gleerups Förlag.
Skog-Östlin, Kerstin (1984). Pedagogisk kontroll och auktoritet. Malmö: Liber Förlag.
Skog-Östlin, Kerstin (2005). Att bryta ny mark. Örebro universitet. Rapporter från Pedagogiska institutionen, 11. http://www.diva-portal.org/oru/
SOU 1948:27. 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.
SOU 1952:33. Den första lärarhögskolan.
SOU 1965:29. Lärarutbildningen.
SOU 1973:2. Högskolan.
SOU 1975:67. Utbildning i samspel.
SOU 1978:86. Lärare för skola i utveckling.
SOU 1999:63. Att lära och leda – en lärarutbildning för samverkan och utveckling.
SOU 2008:109. En hållbar lärarutbildning.
Svensk Läraretidning.
Sörensen, Anna (1923). Folkskolan som bottenskola. I Elfte svenska seminarielärarmötet, s. 16-23.
Sörensen, Anna (1928). Kristendomsundervisningen enligt 1919 års undervisningsplan. I K. Nordlund, A. Sörensen & S. Wikberg (red.) Arbetssättet i folkskolan, VI. Stockholm: Norstedts.
Sörensen, Anna (1930). Växelundervisningssällskapets normalskola och Folkskoleseminariet i Stockholm 1830-1930. Uppsala: Almqvist & Wiksell.
Tallberg Broman, Ingegerd (1991). När arbetet var lönen. En kvinnohistorisk studie av barnträdgårdsledarinnan som folkuppfostrare. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
Tallberg Broman, Ingegerd (2002). Pedagogiskt arbete och kön. Med historiska och nutida exempel. Lund: Studentlitteratur.
Tellgren, Britt (2008). Från samhällsmoder till forskarbehörig lärare. Kontinuitet och förändring i en lokal förskollärarutbildning. Örebro universitet. Örebro Studies in Education, 24.
Wilmenius, Karin (1999). Folkskollärarinnor i Stockholm. Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria. ÅSU, 190.
Åsén, Gunnar (1982). Från avbildning till fritt skapande. Stockholm.
Ödman, Per-Johan (2007). Tolkning förståelse vetande. Hermeneutik i teori och praktik. Andra reviderade uppl. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.
