Hur gick det sen? Högre professionell status för lärarna eller avprofessionalisering?
Stora skolförändringar skedde på 1960-talet när grundskolan och nya gymnasieskolan byggdes upp och nya läroplaner fastställdes. Välfärdsstaten skulle förverkligas bland annat med hjälp av demokratiska skolformer och ett mer komplext arbetsliv ställde större krav på medborgarnas allmänna bildning och kompetens. Äntligen skulle skolmannen Fridtjuv Bergs gamla idé om en gemensam enhetsskola för alla samhällsklasser bli verklighet. Skolplikten förlängdes och en nioårig grundskola blev obligatorisk.
Sverige var efter andra världskriget mitt i en viktig ekonomisk och politisk omvandlingsprocess där staten ville bryta ner gamla utbildningsstrukturer och forma nya institutioner. Flickskolan, folkskolan och läroverket skulle ersättas av nya skolformer som bättre svarade mot demokratiska jämlikhetsideal. Erfarenheten av totalitära system under kriget hade visat på följderna av den "svarta" pedagogiken. Nu skulle teoretiska och yrkesförberedande linjer samsas under samma tak för att överbrygga motsättningarna mellan olika samhällsskikt och hierarkiska strukturer. Den gamla studentexamen med särskilda provtillfällen togs bort. Skolan skulle ställas i framstegets och modernitetens tjänst och den sammanhållna skolan fungera som ett instrument för social utjämning.
Nya undervisningsmönster, nya metoder och nya lärarroller blev aktuella när massutbildning på ett högre plan skulle genomföras. Lärarna måste lära sig att möta andra verkligheter i klassrummen. Skolväsendet systematiserades till ett sammanhängande helt och staten tog ett fastare grepp om hela systemet med starkare centralstyrning av mål, läromedel och kursplaner. Återigen måste lärarkårens funktioner och utbildning stöpas om för att fungera i en ny tid. Vad kom sålunda centralstyrningen att betyda för lärarkårens professionella projekt? Blev lärarna mer professionella eller mindre? Vilket anseende och samhällsställning fick lärarna i ungdomsskolan efter de stora skolreformerna på 60-talet.?
Det går egentligen inte att ge ett rakt och enkelt svar på dessa frågor. Utvecklingen pekar åt olika håll och forskarna är ingalunda eniga. De strukturella förändringar som skett under de hundra år som gått sedan folkskollärare och läroverkslärare hade stora framgångar i sitt professionella projekt ändrade förutsättningarna för kåren vilket försvårar jämförelser mellan förr och nu. Nya strukturer och ideologier inom arbetsliv, teknik, en globaliserad marknad och byråkrati har gett oss ett helt nytt professionellt landskap att vandra i.
Det betyder att andra kriterier på vad som skall räknas som en profession måste tas med i analysen när dagens kunskapsyrken skall granskas, menar historikern Rolf Torstendahl i en aktuell artikel. De strategier som räknades som professionella under första hälften av 1900-talet är inte längre lika giltiga i vår egen tid. Den autonomi som de tidiga professionella yrkena lyckades erhålla kan inte förvärvas på samma sätt idag för yrkesgrupper som söker en professionell identitet. Sjuksköterskor, IT-tekniker, skatteexperter eller poliser befinner sig i dagens arbetsliv inom stora organisationer med vinstgivande syften och även om deras insatser är viktiga för samhället styrs de av andra krafter än tidigare. Över dem står "marknaden" eller "skattebetalarna" som kräver rationalitet och kostnadseffektivitet framför professionens status och autonomi. Detta innebär att de "gamla" professionsteorierna måste omformuleras.
Samma utveckling inom sin profession har lärarna inom ungdomsskolan gått till mötes när avregleringar, nya styrformer, decentralisering och privatiseringar genomförts i deras yrkesvärld. En devalvering av lärarnas kunskapsbas gentemot andra grupper har också blivit tydlig. Högskoleväsendets utbyggnad har fört med sig att hälften av landets unga befolkning går till högskoleutbildning. Just lärarnas tidigare kunskapsövertag och tolkningsföreträde gentemot föräldrar och politiker är därför inte längre en realitet utan lärarna måste i dagens skola lyssna på föräldraopinioner och massmedierna vilket försvårar det offentliga samtalet för kåren. Skolan och lärarna har dessutom under lång tid bombarderats av kritik från medierna som har kunnat hävda osakliga påståenden utan att bli motsagda. Detta har urholkat expertstatusen och respektabiliteten för kåren.
Det finns också andra tecken som tyder på en ny situation för lärarna vilket hänger ihop med deras relation till staten och politiken. Pedagogerna Ingrid Carlgren och Ference Marton anser till exempel att läraryrket drabbades av vad de kallar avprofessionalisering mellan 1950 och 1980. Forskningsmöjligheterna för lärare togs bort och i stället ”lärarsäkrades” undervisningsmaterialet, dvs läromedlen inriktades mot mer av självstudier och "ifyllnadsövningar" vilket gjorde lärarens expertroll mer diffus. Den egna kontrollen över fortbildningen försvann och makten över lärarnas arbetsvillkor låg främst hos politiska organ och administrativa instanser, inte inom professionen. Undervisningsinnehållet var reglerat i detalj i olika nationella planer och yrkesgrupper utanför skolan fick större inflytande över lösningar på skolans problem. Samtidigt stärktes lärarnas fackliga möjligheter genom att kåren fick full förhandlings- och konflikträtt 1966 vilket betydde att de blev en motpart i förhandlingar och inte längre var statens förlängda arm. Ett flertal längre strejker förekom också vilket signalerar att fackligt agerande blev viktigare än kunskapsutvecklingen som norm inom lärarorganisationen.
Flera lärarförbund gick på 1960-talet ihop till en mer enhetlig och rationell organisation - Sveriges Lärarförbund (SL) - för att bli konkurrenskraftiga gentemot staten. Ett professionellt bakslag var när detta förbund 1969 gick med på att medlemmarna inte längre behövde ha lärarexamen för att vara med i förbundet. Då erkändes den fackliga linjen som viktigare än den professionella. Lärarens gemensamma kunskapsbas var inte längre målet och deras stängningsmöjligheter - att utesluta outbildade från yrket - ansågs tydligen inte nödvändigt. År 1991 gick SL samman med Facklärarförbundet och Lärarförbundet bildades.
Den andra stora lärarorganisationen Lärarnas Riksförbund (LR) bestod mestadels av adjunkter på högstadiet och gymnasielärare. När staten började diskutera en decentralisering av skolan, den s k kommunaliseringen, under1980-talet argumenterade dessa lärare under lång tid mot en sådan utveckling – ja gick till och med i strejk mot förslaget. LR ansåg att lärarnas professionella enhetlighet skulle splittras om skolan decentraliserades. Att ha staten i ryggen var en slags garant för lärarprofessionens legitimitet och ett kommunalt egenintresse kunde ta över hand om kommunen blev skolans huvudman. Den gemensamma identiteten skulle gå förlorad när inte skolan längre var ett nationalstatligt styrt projekt. I samband med att staten överlämnade ansvaret för ungdomsskolan till kommunerna under 80-talets slut började forskare, administratörer och politiker i stället att tala om lärarna som en professionell kår – en mer medveten professionell diskurs växte fram. Även lärarförbunden anslöt sig till denna och ville åstadkomma en rörelse för professionalisering och en höjning av läraryrkets ställning.
I denna process ingår klassiska professionella strategier. Där finns en önskan om egen forskning utifrån lärarnas behov, en lärarauktorisation, formulering av etiska regler, kontroll över yrkets kunskapsbas och rätten till inre kontroll, att få utvärdera sig själva. Vissa uppgifter skall bara få utföras av auktoriserade lärare, det vill säga en plädering för att stängningsmekanismer skall införas igen. Båda förbunden godtar nu också individuell lönesättning och medger att lärarkåren inte längre skall utbildas som enhetslärare med betalning efter lönegrader utan framhåller vikten av att det finns olika kompetenser inom kåren och olika behov efter vilket stadium man undervisar. Lärarna skall värderas efter förtjänst även om det innebär att löneskillnader uppstår mellan individer som gör samma jobb. "Olikhet driver utveckling" ingår nu som en del av både LR:s och Lärarförbundets policy - allt ett led i ett professionellt tänkande, menar Sofia Persson i en ny avhandling om läraryrkets historia.
Utbildningsfrågorna är förstås centrala i denna diskussion. Utbildningen skall ju ge en socialisation in i det kommande yrket och etik och under utbildningstiden skall den blivande läraren sättas in i yrkeskulturen på den nivå hon eller han skall undervisa. Problemet är bara att lärarutbildningen inte styrs av lärarna själva, utan det är staten som genom riksdagen använder lärarutbildningen som medel att styra skolan och dess världsbild. Det betyder att olika politiska, ekonomiska och samhällsteoretiska vindar får genomslag i synen på lärarnas uppdrag och samhällsfunktion. Och i den snabba samhällsförändring som nu sker blåser det från många håll på samma gång.
Pedagogen Owe Lindberg som studerat dessa utredningar menar att lärarna strax efter andra världskriget var framtidsagenter som skulle stå för utveckling och förändringsarbetet i skolan. De var knutna till nationalstaten och skulle vara spjutspetsar mot framtiden och skapa goda medborgare. Mot slutet av 1900-talet, i ett mer kunskapskritiskt paradigm, har lärarna fått rollen som de som skall hjälpa eleverna att anpassa sig efter utvecklingen. Han eller hon skall kunna möta det föränderliga och bistå eleverna med detta. Lärarens roll som expert på specifika saker blir allt mindre exklusiv. I stället skall läraren lära ut hur man lär sig och måste förtjäna sin egen roll och auktoritet, inte bygga på lärarkårens historiska roll, identitet och värdegrund. Den professionella läraren har snarare blivit den postmoderna läraren som rotlös famlar efter Sanningen med stort S eller Metoden med stort M som inte tycks existera.
Sverker Lindblad och Finn Calander ser en liknande utveckling, men i deras tolkning går lärarnas identitetsformering inte riktigt åt samma håll som i Lindbergs undersökning. Dagens lärare har hamnat mitt i korselden mellan ett starkt föränderligt samhälle och statens legitimitetskris, menar de två. Lärarna lever i en helt annan situation idag än bara för tio, tjugo år sedan. Yrket drabbas av ständiga utmaningar och läraren har på senare år har fått vad de kallar en prestationsidentitet. Hon eller han skall möta konkurrensen från en hotande omvärld, ansvara för kvalitetsgranskningar och se till att svenska barn klarar sig bra i internationella mätningar. Skolan influeras av nya styrningsmodeller som new public management där individualism, det fria skolvalet, friskolor och marknadsutsättning råder. Läraren och staten står inte lika stabilt enade som förr när skolan "avpolitiseras", och andra styrmekanismer tar över. Andra grupper av studenter, många från studieovana hem, söker sig till läraryrket - studenter med andra ambitioner än tidigare generationers lärare.
Hela utvecklingen är svår att få grepp om. Det borde vara en självklarhet att läraren får en viktig roll i det nya kunskapssamhället. Men det verkar inte hjälpa att lärarutbildningen tydligare har ställts på vetenskaplig grund, att särskilda utbildningsvetenskapliga institutioner inrättats och att utbildningstiden förlängts – allt med avsikt att göra yrket mer professionellt. Det verkar som de gamla strategierna inte biter. Möjligen har vi stirrat oss blinda på felaktiga kriterier för vad professionalisering är idag. En undersökning som mer tog fasta på andra faktorer, på lärarnas inre skolliv, arbete och möjligheter inom professionen, skulle kanske ge andra resultat.
Inledning: Lärarnas professionalisering »
Folkskollärarnas professionalisering »
Läroverkslärarnas professionalisering »
Läs mer
Calander, Finn & Lindblad, Sverker (2005) "Nu var det 2030", Pedagogiska magasinet, nr 1.
Florin, Christina & Johansson, Ulla (1993) ”Där de härliga lagrarna gro…” Kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850-1914. Tidens förlag: Stockholm.
Florin, Christina (1987) Kampen om katedern. Feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 1860-1906, Umeå universitet: Umeå.
Lindberg, Owe (2005) "Vad är det för mening med lärarna?", Pedagogiska magasinet, nr 1.
Lindblad, Sverker (1994) Lärarna - samhället - och skolans utveckling. HLS-förlag: Stockholm.
Persson, Sofia (2008) Läraryrkets uppkomst och förändring. En sociologisk studie av lärares villkor, organisering och yrkesprojekt inom den grundläggande utbildningen i Sverige 1800-1900. Göteborgs universitet: Göteborg
Sparrlöf, Göran (2007) "Vi manliga lärare": Folkskolans lärare och lärarinnor i kamp om löner och arbetsområden, 1920-1963. Linköpings universitet: Institutionen för beteendevetenskap och lärarande.
Torstendahl, Rolf (2008) "Har professionerna sin framtid bakom sig - eller har de bytt innehåll?" I: Att göra historia. Vänbok till Christina Florin, Red. Maria Sjöberg & Yvonne Svanberg. Stockholm: Institutet för framtidsstudier.