Uppvärdering av läraryrket - en ny strategi på 1990-talet

Lärarnas villkor har under senare delen av nittonhundratalet försämrats i jämförelse med akademiker på det privata området. En orsak är yrkets relativt svaga professionella laddning.

Att man arbetar med utgångspunkt i beprövad och vetenskaplig erfarenhet är en viktig förutsättning för en profession. De akademiker som bedrivit forskning på utbildningsområdet har mycket sällan själva haft praktisk yrkeserfarenhet som lärare. Lärarutbildningen behöver förlängas och förstärkas för att ge tillräckliga kunskaper för yrket och en fortsatt möjlighet till forskning. Ett krav som lärarna drivit länge är att det måste satsas på forskning med utgångspunkt i lärarnas eget arbete och att denna forskning måste göras av lärarna själva. Lärarna måste också vara de som står för utbildningen av de nya lärarna – både under den del av utbildningen som förläggs till universitet och högskolorna och den verksamhetsförlagda utbildningen.

Att få igenom dessa krav har varit viktiga förutsättningar för att kunna få till stånd den nödvändiga uppvärderingen av läraryrket. Att enbart driva krav på högre lön relativt andra grupper och att strejka sig till detta bedöms inte vara en framkomlig väg.

Men en profession måste också kunna visa att den är trovärdig – det man på engelska brukar kalla för accountability – visa att man kan leverera resultat och är redo att utveckla sin skicklighet.

En ny strategi som utgick från dessa diskussioner ledde till ett nytt upplägg från Lärarnas Samverkansråd i avtalsförhandlingarna inför 2000-talet

Den gamla retoriken att ”vi är värda en högre lön för det viktiga jobb vi gör – och får vi inte det strejkar vi” ersattes med formuleringar som ”vi utvecklar skolan – anstränger oss för att nå ännu bättre resultat, och det bör vi ha mer betalt för”. Dessa resonemang banade även väg för en ny syn på lönepolitiken – en alltigenom reglerad och centralt styrd lönesättning kunde inte gynna professionaliseringssträvandena och rimma med argumentet att bättre resultat i skolan också skulle leda till bättre löner. Genom den nya decentraliserade styrningen av skolan skulle skolor och lärare få större frihet att utveckla skolan.

Strävandena efter uppvärdering av läraryrket resulterade i omfattande åtaganden i de två femårsavtalen för hela lärar- och skolledarområdet som tecknades mellan Lärarnas samverkansråd och Kommun- och landstingsförbunden mellan 1995 och 2005. Detta innebar att lärarna tog fasta på sina föregångarnas erfarenheter när det gällde att bidra till skolutveckling och att utveckla den egna yrkesrollen. Avtalen skulle ge förutsättningar för lärarna att utveckla skolan – genom partsgemensamma avsiktsförklaringar och gemensamma projekt åstadkoms under dessa tio år framflyttningar av lärarnas positioner i samhället som bl.a. tagit sig uttryck i en allt större andel disputerade lärare, karriär- och utvecklingstjänster i verksamheten och en inte oväsentlig ökning av reallönerna. Flera av syftena med skolutvecklingsavtalen har dock inte uppnåtts - dels att med ett lokalt och individuellt lönesystem nå en ökad lönespridning och dels att genom stora satsningar på forskning och utveckling göra yrket mer attraktivt. I stället har en alltmer sammanpressad lönestruktur blivit ett ökande problem och har lett till att, i kombination med stora nedskärningar på hela lärarområdet på 90-talet, lärarna även fortsättningsvis har lägre lönenivåer än motsvarande högskoleutbildade i den privata sektorn.