Vägen till dagens skola

Skolan är en spegel av samhället – och skolan formar samhället. Utvecklingen av det svenska skolsystemet från slutet av 1800-talet visar skolan och lärarna som förändringskrafter in i det moderna svenska välfärdssamhället. Historien visar hur dessa ständigt står i centrum för debatt och intresse. På nittonhundratalet har tillgången till studier varit den hävstång som lyft ett fattigt land till en blomstrande industrination. På tjugohundratalet är utbildningen nyckeln till fortsatt välfärd. Men hur ska vägen dit se ut? Historien ger oss vägledning.

Lärare i klassrum, 40 - 50-tal, SFL:s arkiv

Det som idag förefaller helt naturligt – att vi alla - från förskoleålder, redan från ettårsåldern, till vuxen ålder - är elever i utbildningssystemet, är något som för bara 50 - 60 år sedan skulle ha framstått som rent utopiskt. Men vi är inte ensamma om denna utveckling – i hela den industrialiserade världen har insikten om betydelsen av att ge alla barn och ungdomar en grundläggande utbildning vuxit sig stark under den senare delen av nittonhundratalet. I september 2000 satte världens ledare på FN:s toppmöte upp en rad mätbara mål för att tackla fattigdom, hunger, sjukdomar, analfabetism och diskriminering av kvinnor. Nummer två av dessa mål slår fast att alla flickor och pojkar senast 2015 ska ha rätt till grundläggande utbildning.

Artiklarna under denna rubrik belyser utvecklingen från folkskolans inrättande 1848 och fram till 1950-talet. Från parallellskolesystemet med en mängd olika skolor där barn och ungdomar tidigt sorterades efter fallenhet, social och ekonomisk bakgrund, till den skola vi ser idag som tog form efter flera decenniers kamp, utredande och politiska kompromisser.

Den sammanhållna skolan – den nordiska modellen

Att ha gjort en klassresa är något som många i den äldre generationen på 2000-talet kan se tillbaka på. Skola och utbildning har för många gett möjligheten att leva ett bättre liv än föräldra- och morföräldragenerationens.

Samtidigt som utbildningen haft rollen att anpassa och socialisera den växande generationen till samhällets struktur och därmed varit mer stabiliserande och konserverande än samhällsförändrande, har den redan tidigt under gångna sekel medverkat till den s.k. ståndscirkulationen, och i modern tid, till att brygga över sociala och ekonomiska skillnader. I internationella undersökningar som studerat det svenska utbildningssystemet efter 60-talets stora skolreformer, lyfts särskilt den sammanhållna skolans fördelar fram när det gäller skolans betydelse för att kompensera för ojämlika sociala och ekonomiska förhållanden i hemmen. Skolan ska ge alla lika möjligheter och inte enbart gynna vissa (som var tanken med ståndscirkulationen). Dessa reformer har beslutats i breda uppgörelser över partigränserna och i jämförelse med utbildningssystem som det brittiska och tyska där elever tidigt måste göra val och där parallella skolsystem lever kvar, har undersökningar visat på bättre resultat för den svenska skolan även kunskapsmässigt i jämförelse med dessa länder (OECD:s sk Pisa-undersökningar).

Har den utveckling från en starkt differentierad skola till en sammanhållen skola ”för alla” som pågått under de senaste 100 åren på 2000-talets första årtionde tagit en ny vändning? Innebär rätten att välja skola och friskolesystemet en risk för segregering och återgång till ett mer differentierat skolsystem? Är införandet av s.k. elitklasser och uppdelningen av gymnasieskolan i en studieförberedande del och en del som inte ger allmän behörighet till högre studier tecken på en sådan återgång? Hur har lärarna påverkat de politiska beslut som ligger bakom förändringarna i skolan?

Kan dagens lärare lära av sina föregångare och deras bidrag till skolutvecklingen? Läs artiklarna under denna rubrik och titta på några av dokumenten i TAM:s arkiv!